celeritas

Igår var det 25-årsfirande hos bästisen, inte klokt. Vad som inte heller är klokt är standardvolymen på hennes tv. Hur klarar hon av alla dansgolv när hon har så känsliga öron? Jaja, med ett tiotal Grey's Anatomy-sugna besökare fick hon allt höja lite.  =)  Tårtor och kakor bjöds det på till den grad att hon skulle göra sin mamma stolt.

Ikväll är det bakdags i hos mig, det är jag som är ordförande och fikaansvarig på Arbetsplatsträffen imorgon. Det blir inga excesser, det är ju jag som är bagaren.

Det är bra med lite sötsaker som hjälper mig hålla vikten i denna tid av aptitlöshet. Jag måste leta upp en våg så att jag har koll på vad det är jag normalt väger.

Idag kokade jag ägg till frukost. Det är så gott men händer så sällan, faktiskt mest bara vid den här tiden på året. Slarvigt. Vi var iväg och köpte en massa lösgodis också, eftersom det är fullt legitimt nu. Jag har alltid godis i någon låda hemma eller på kontoret (eller båda), men lösgodis köper jag så sällan att det känns riktigt festligt när jag väl gör det.

Det blev ingen resa till Gävle och de födelsedagar som borde firas där, det skulle ha blivit för stressigt för lilla gubben. Men istället hinns då en tur till min familj med, så det blir söndagsmiddag i Finspång.

Jag har en känsla av att jag kommer att ha vant mig vid ledigheten när det på tisdag är dags att jobba igen... Men nu är det bara fredag!

Känner ni er en smula låga av någon anledning (den tillbakavändande vintern kanske) eller är ni redan på topp men känner att delad glädje är dubbel glädje? Dumbo här nedan är till er tjänst!

Gud vad kul det var att se spexet igen i lördags. Allihop är så förbenat duktiga, det är imponerande. Örebroare, se nu till att inte missa er chans att se detta.

På kvällen/natten var det sittning och fest. Härlig stämning, med gyckel nästan roligare än själva spexet. Roligt att få en bättre inblick i en förening jag har så många kopplingar till men aldrig deltagit i. Dessutom var det kul att få klä upp sig, det händer ju enormt sällan. Typiskt bara att min klänning redan var representerad... Vad gäller umgänget så var  B och F underbara, vilket jag dock inte kan säga om min BF (hehe, snitsigt).

Men nog ska det bli skönt när spexet är över för den här gången. All nedlagd tid, all fokusering... jag trodde inte att det kunde få sådana följder som det uppenbarligen har fått och det skrämmer mig.

If I lay here, if I just lay here, would you lie with me and just forget the world?

Igår fyllde farmor åttio (80) år!! Hon ville inte få en massa besök, så mammapappa tog ut henne på utflykt. De tittade på svanar vid Tysslingen, shoppade lite kläder i Marieberg och hämtade mig på jobbet. Så nu har jag presenterat familjen för arbetskamraterna! Undrar hur många andra som haft med sig sin farmor till jobbet...

Till sist hamnade vi hemma hos mig, farmor hade inte sett hur jag bor förut. Tur att det är hiss i huset!

Hon tycker inte om att jag har flyttat till Örebro, hon saknar mig. Och bror som har flyttat till andra sidan Finspång. Det är bra att pappa finns.

Åttio år, det är helt otroligt hur tiden går. Hon känns faktiskt gammal nu, och går väldigt långsamt med sin käpp. Den vägen skall vi alla vandra...

Annat:

30/30-internet verkar fungera bra. Telefonen har dock inte kopplats in ännu...

Jag hittade en fullkomligt underbar sak på stan idag! Eftersom den antagligen kommer att bli en present kan jag dock inte beskriva den här, vilket gör min hyllning helt meningslös...

Imorgon är det spex igen!! Förra gången var det asbra och det är helt klart värt att se igen. Efteråt är det sittning. Jag har vissa planer på att vara vacker då faktiskt. Vi får väl se.

10 månader... =) =) =)

Jag har fått för mig att jag vill skriva ett hyllningsinlägg till en ganska fantastisk ung man som betyder mycket för mig. Han är naturligen den enskilda människa som har störst påverkan på mitt liv. Det är ett stort ansvar, ett ansvar som jag hoppas att han känner engagemang i att förvalta.

Det råkar vara så att jag är väldigt kär i denne unge man. Jag upprepar en tidigare använd fras: I don't see what anyone can see in anyone else but you. Jag ser bara honom, och jag älskar att se på honom. För mig står han ut ur mängden.

Han är så stark. Han går att lita på (att hålla tider är inte inräknat) och han kan tänka själv.

Det finns så mycket med honom som jag aldrig väntat mig att få och så mycket som jag till en början inte trodde att han kunde innebära. Men han måste typ vara den gulligaste som finns och jag vill INTE ge bort honom. Han kan kanske inte ge mig allt jag vill ha, men det kan man inte kräva av en annan människa. Jag kan faktiskt skaffa mig en hoppborg själv.

Min pojkvän får nio pussar av tio möjliga, ett riktigt bra betyg. Juryn måste vara jävig.  = )

Jag vill i detta sammanhang också passa på att hylla en ung kvinna som förtjänar att få uppskattning och uppmuntran. Jag tycker så mycket om henne och den hon är, vilket hon måste ha i minnet varje dag. Hon är den enda jag känner utan och innan, och därigenom en av få människor jag i alla situationer kan stå för att jag älskar.

Hennes romantiska hjärta står ofta i konflikt med hennes rationella hjärna vilket åsamkar henne en del mödor, hon är hopplös på många sätt och vis och hon har irriterande egenskaper, o ja. Men jag tycker om hennes syn på saker och ting, på tillvaron. Hon söker hela tiden efter den rätta inställningen till livet, till vardagen och till andra. Hon hamnar på fel spår ibland men det är det man lär sig av, inte sant? Vad hon aldrig får glömma är att det är hon som måste ge mening åt sitt liv, det finns inget alternativ.

Alla förtjänar en egen hyllning. De här var till A och M.

Hej!

Just nu undviker jag att diska och önskar att jag var på spexpremiär. Men nej, jag ska gå imorgon, då kommer mammapappa och bror med skönhet hit och ackompanjerar mig. Men först ska de få mat, vilket innebär att de måste in i lägenheten, vilket innebär att jag måste diska. Baka ska jag också göra, så att jag har någonting att bjuda på efter föreställningen när även delar av rumskamratens familj ska bjudas in.

Det blir första gången våra familjer träffas. Och enda gången, inom överskådlig framtid. En smula spännande.

Det blir bra med en händelserik och skojsig dag, det är vad jag behöver. Inte diska.

Annars: Busy vecka, rätt framgångsrik! Plus en del tankar. En slutsats av dessa: Jag har möjlighet att acceptera vad det är jag har och att jag faktiskt kan vara nöjd med det, istället för att grubbla på varför det inte är perfekt. Kvarvarande fråga: Vill jag ta den möjligheten eller är jag lycklig med mina drömmar och grubblerier? Skulle jag kanske inte trivas utan mina kära tankeknutor? 

Soulsearching is the grej, då har man aldrig tråkigt.

Dessutom är det ämnet mucho roligt att blogga om. Att det kanske inte är lika roligt att läsa om är ju inte mitt problem. Skönt det.  = )

Hörrni! Spexet har premiär på fredag! Det kan inte missas, inte om man är örebroare. Ni andra är ursäktade, om än knappt.