celeritas

I två dagar har jag öppnat och stämplat anbuden som kommit in angående min senaste upphandling. Varje sida i varje anbud ska datum- och sidnummerstämplas och signeras, dessutom med två personer närvarande. Det är en procedur! Tid tar det också. Och kraft. Jag har träningsvärk både i armen (som redan var trött efter en del Ikea-hopskruvande i helgen) och i "tummuskeln" av att lyfta och slå ner den där helvetesstämplen. Och än är inte högen slut...

Men men, jag klagar men bara för att det är roligt.  =)  Egentligen har jag ingenting emot anbudsöppnandet, ibland är det skönt med lite tankefritt arbete som omväxling.

Jag har hittills inte längtat så mycket efter semestern, den känns faktiskt rätt avlägsen. Men det är ju bara en och en halv vecka kvar! Det känns fel på nåt sätt. Tiden före semestern ska man ju längta och drömma och stånka över den sista arbetsinsatsen, annars är det ju slöseri att ta ut semester. Då kan man ju lika gärna jobba!

Det är nog det här att jag är ensam på jobbet som gör det, vardagslunken är liksom redan bruten. Ledighet är inte främst till för att vara ledig (det kan man ju bara njuta av just när det händer) utan som något som bryter av, något som delar upp tiden i kortare perioder.

"Nu är det tre vanliga veckor, sedan är det långhelg."
"Nu är det fem vanliga veckor, sedan är det semester."
"Nu är det tre vanliga veckor, sedan ska vi iväg på enhetsdagar."

Sånt behövs, annars är livet bara samma rutin dag efter dag i all evighet...

Det är därför jag gillar att vara ledig i kortare perioder, för då blir det fler ledigheter istället! Att ta ut all semester på en gång gör resten av året outhärdligt långt.