Terapi
Mycket har hänt.
Ettårsdagen har kommit och gått.
Amour har också gått.
Väggen är nedstänkt med blod och hjärnsubstans från mitt sönderdunkade huvud, hårstrån sitter fastkletade i smeten.
Jag är sviken och illamående.
Mitt liv är borta, min Amour är borta.
Jag är totalt oförstående. Hur kan känslor förändras så? Mina ser ju likadana ut som för ett år sedan. Hur kunde Amour tillåta att det gick så långt, varför vårdade han inte sina känslor? Jag tog ju ansvar för mina.
Jag har fått mycket tid på mig att förbereda mig för detta. Det har inte hjälpt alls. Visst insåg jag hur illa det var men i mitt innersta kunde jag inte förstå hur Vi skulle kunna falla sönder, kan fortfarande inte förstå.
Min Amour - jag hoppas att du blir lycklig men jag kan för mitt liv inte uppbåda tillräckligt med kraft för att hoppas att du blir lycklig med Henne.
vackra underbara starka du, det är så oändligt sorgligt...
men du vet att vi på upphE finns kvar o är en del av ditt liv. o det är bara att ringa vet du
kramar
Du vet att jag och M är här för dig i vått och torrt vännen! Så mycket man vill ha sagt men så svårt att få fram det på ett vettigt sätt.
//d
