celeritas

Intervjun igår kändes toppenbra! De var så väldigt trevliga, samtliga fyra som grillade mig. Jag vill verkligen ha det jobbet. Som vanligt var jag dock den enda kallade utan erfarenhet så jag har inga jättehöga förhoppningar... Men som chefen sa: jag hade inte kallats till intervju om de inte kunnat tänka sig att anställa mig!

Det är också roligt att höra att alla upphandlare trivs med sitt jobb. "Världens roligaste yrke" är det flera som sagt. Jag verkar ha valt rätt, tummen upp för det.

Men återigen hade jag de där känslorna av total ensamhet och otrygghet jag får när jag är i en främmande stad jag kanske måste flytta till. Det är därför jag tvekar inför jobb som ligger bortom tänkbart pendlingsavstånd. Jag överdriver inte obehagskänslorna, jag blev nästan gråtfärdig! Det säger i och för sig inte mycket nuförtiden... Mina tårkanaler öppnades sent omsider denna vinter och sedan dess har jag inte kunnat stänga dem. Det är visserligen skönt att gråta ibland, i alla fall när det som i mitt fall bara verkar bero på någon slags känslorubbning, men att bli tårögd bland folk slipper jag gärna. Men hur kom jag in på detta? Just nu känns ju tårar långt borta.  :-)

PS.  Herregud. Nine Inch Nails - "Me, I'm not". Maken till tät stämning...  DS.