celeritas

Jag har länge funderat på en sak angående den allmänna sanningen "behandla andra som du själv vill bli behandlad". Hur ska man förhålla sig till detta egentligen? Kanske har ni också funderat på den här frågan. 

Ska man behandla andra som de behandlar dig, eftersom det tydligen är så de vill bli behandlade enligt devisen ovan, eller ska du behandla dem så som du själv vill bli behandlad, trots att det kanske inte är vad de skulle vilja? Och om du nu skulle behandla dem så som de verkar vilja bli behandlade, hur ska de då kunna få reda på hur du skulle vilja bli behandlad, eftersom du då inte kan behandla dem som du skulle vilja bli behandlad? 

Det är rörigt det där... 

I vilket fall, eftersom jag är på topp just nu, tänker jag försöka sprida lite positiv energi och värme omkring mig. Kanske kommer jag att få detsamma tillbaka! 

Jag har varit på Bolagret igen, önskar att jag hade mer pengar och mer yta så att jag kunnat handla lite också... 

Hoppas att ni inte dömer mig för hårt om jag säger att jag vill ha fåtöljen Eda nedan, trots att den har rätt groteska proportioner. (Klicka för större bild.)

Jag ser mig själv halvliggandes i den där, med en lite smågalen blick à la Helena Bonham Carter, med frillan på sned och en Frankensteinhandbok om att väcka min teddybjörn till liv i handen. (Eller kanske min uppstoppade skotska terrier, för er som sett Coraline.)

En vecka kvar till semester! 

På sistone har jag haft underbara joggingturer i solsken, med "på landet"-känsla, där jag kommit tillbaka med händer fläckade av hallon och blåbär. Love it! Det där med att människor som regelbundet vistas i skogen är lugnare och mer harmoniska stämmer verkligen.  Att dessutom få både motion och en massa antioxidanter är ju ännu bättre! 

En tråkig nyhet är annars att Eckie, den hund som Andreas växt upp med, har gått bort... Men han blev hela 17 år gammal! Och det var en border collie vilket ju inte är en liten ras heller. Han var dessutom frisk in i det sista. Visserligen döv, halvblind och stel, men frisk. När stelheten blev så illa att ha knappt kunde ta sig uppför trappsteget till ytterdörren gick det dock för långt... 

I två dagar har jag öppnat och stämplat anbuden som kommit in angående min senaste upphandling. Varje sida i varje anbud ska datum- och sidnummerstämplas och signeras, dessutom med två personer närvarande. Det är en procedur! Tid tar det också. Och kraft. Jag har träningsvärk både i armen (som redan var trött efter en del Ikea-hopskruvande i helgen) och i "tummuskeln" av att lyfta och slå ner den där helvetesstämplen. Och än är inte högen slut...

Men men, jag klagar men bara för att det är roligt.  =)  Egentligen har jag ingenting emot anbudsöppnandet, ibland är det skönt med lite tankefritt arbete som omväxling.

Jag har hittills inte längtat så mycket efter semestern, den känns faktiskt rätt avlägsen. Men det är ju bara en och en halv vecka kvar! Det känns fel på nåt sätt. Tiden före semestern ska man ju längta och drömma och stånka över den sista arbetsinsatsen, annars är det ju slöseri att ta ut semester. Då kan man ju lika gärna jobba!

Det är nog det här att jag är ensam på jobbet som gör det, vardagslunken är liksom redan bruten. Ledighet är inte främst till för att vara ledig (det kan man ju bara njuta av just när det händer) utan som något som bryter av, något som delar upp tiden i kortare perioder.

"Nu är det tre vanliga veckor, sedan är det långhelg."
"Nu är det fem vanliga veckor, sedan är det semester."
"Nu är det tre vanliga veckor, sedan ska vi iväg på enhetsdagar."

Sånt behövs, annars är livet bara samma rutin dag efter dag i all evighet...

Det är därför jag gillar att vara ledig i kortare perioder, för då blir det fler ledigheter istället! Att ta ut all semester på en gång gör resten av året outhärdligt långt.

På eftermiddagen gick det segt på jobbet... Ina stack tidigt på sin semester och nu är det bara jag kvar i två veckor... Helt själv på vår avdelning och nästan själv på hela bygget, vi blir inte många på luchrasterna inte. Känns lite trist men samtidigt är det kul att de vanliga gängorna bryts lite! Korridoren känns ju annorlunda när den är tom och tyst. Positivt är också att det inte är någon som ringer och avbryter en i fliten heller. 

Dock känns två veckor själv som lite väl lång tid...

Förresten, jag har ju köpt ett tidningsställ nu! Jag har ju inte råd att köpa coola designerställ men hittade ett snyggt och billigt på Bolagret i Norrköping förra helgen. Såhär ser det ut (förutom att mitt är i krom, inte i svart):

Om du tycker att bilden på Ickle med sina skavande nya tänder är gullig, lova att du klickar på denna länk. Du kommer inte att ångra dig!

Den där tjejen på sätet är verkligen jag. Hoppas att det är som på bilden, att jag inte är själv. Det vet jag i och för sig att jag inte är, men ibland undrar jag.

Det finns fler saker jag också undrar över, till exempel varför folk åsidosätter begrepp som som respekt och omtanke så fort det finns något att vinna på det för egen del. Det finns alldeles för många exempel på sånt, vilket kan göra mig lite desillusionerad. Dock får jag väl tänka på att de motsatta exemplen av naturliga skäl inte uppmärksammas lika mycket, men att de finns där.

I övrigt ser jag fram emot att hämta bebisen på Västerås flygplats imorgon!

Det blev en fullltecknad helg. I fredags åkte hela familjen till Söderköping och åt glass på Smultronstället. Jag var döhungrig innan så vi stannade vid McDonalds på ditvägen och åt deras goda Chicken Wraps och Mexican-hamburgare, med följden att alla var rätt mätta när glassen skulle ätas. Det är ju inga små portioner på Smultronstället... 

I lördags fyllde min kära kusin år och i söndags träffade jag Martinsson, Emilia och Alex. Den senare hade växt med 200 % sen sist tror jag. Vi måste träffas oftare än en gång om året!! 

Kommande helg ska jag undersöka hur mycket lilla Ella har växt! 

Tills dess ska jag se till att ha fått mina blinkers på bilen att fungera igen. Det är irriterande med blinkers som bara lyser med fast sken! Istället får jag blinka manuellt, vilket säkert ser roligt ut för medtrafikanterna. Det är liksom svårt att hålla takten...