celeritas

Midsommar i Finspång. Jag fick faktiskt skjuts hit i fredags. Det var ett par trevliga studenter som lyxat till det med hyrbil + roadtrip som bjöd med mig som sällskap en bit på vägen. Som tack fick jag leka reseledare och visa upp Finspångs slott samt det hus den (ö)kända Serumgeneralen växt upp i. Vad kort de tog, hehe. Själva aftonen spenderades sedan med underbara galna släkten, Japanese Slipper och en alkoholmätare.

Annars har det varit en väldigt gravid helg. Två vänner är ju mitt i familjebildandet just nu. Äldsta systern W kramades om med sin lilla mage och fru Lindahl grattades på avstånd för att hennes Alex äntligen sett dagens ljus! Någon gång i sommar kommer jag och besöker honom!

Nu ska gå över till min Sofie. =) Örebro är tomt utan henne, särskilt när det är hennes tomma lägenhet jag bor i...

Alla mina ägodelar har blivit nedpackade och flyttade till snälla M:s förråd. Idag flyttar själva jaget. Nu kommer nämligen A tillbaka från sin treveckorsvistelse hos den där andra A-människan, turligen samma dag som bästa vännen överger sin studentkotte för sommaren. Japp, det blir Grankotten igen för mig över sommaren, tills jag kan flytta in i nybygget i september. Skönt att boendet löst sig. Inte för att det känns super direkt... Jag har en känsla av att jag kommer att få hemlängtan, jag har ju trivts oerhört bra i Stjärnskruven. Sofies hem är ju liksom inte mitt hem, hur mysigt det än är.

I övrigt känns det rätt att flytta. Det var visserligen bra att kunna bo hemma den första tiden, som en tröst och trygghet, men nu ska det inte vara mitt "hemma" längre, den förändringen är nästa steg. Kanske kommer jag på köpet bli av med den ångest, stress, press och rädsla jag fortfarande kan känna. Det är irriterande att de känslorna fortfarande dyker upp nu när jag inte behöver känna så längre. Det märks att mitt psyke vandes vid det där under våren. Men nuförtiden kan jag ju slappna av! Jag behöver inte längre känna ångest över att vara otillräcklig, jag behöver inte längre känna stress över att vara hemifrån, jag behöver inte längre känna press över att lösa ett problem jag inte bidragit till och jag behöver inte längre känna rädsla över att förlora allt. Det är när jag slappnar av och märker hur spänd jag varit som jag inser hur rätt det är att inte vara med A längre, även om sorgen över att ha förlorat närheten till en människa jag har tyckt oerhört mycket om och känt så väl självklart är stor.

The end of an era.