celeritas

Imorgon bär det av till Eskilstuna för en anställningsintervju på Landstinget Sörmland. En tjänst som upphandlare såklart. Tydligen får man själv välja vart man vill jobba - i Eskilstuna eller den andra verksamhetsorten Nyköping. Det är inte så fasligt långt borta, något av det. Helst skulle jag dock vilja hitta något i Örebro/Norrköping/Linköping. Frågan är var jag ska dra den geografiska gränsen någonstans. Jag har ju trots allt sysselsättning här i Örebro ett år till om mina planer på praktik går vägen. Jag kanske inte ska vara desperat och ta det första jobbet jag blir erbjuden utan vänta och hoppas att det dyker upp någonting lite närmare? Samtidigt skulle det kännas dumt att tacka nej till ett jobb, de växer ju inte på träd... Man behöver faktiskt inte heller stanna i all evighet på samma ställe, utan kan söka sig tillbaka hitåt när man fått sig lite erfarenhet att sätta upp på CV:n.

Jag märker hur en del av mig hoppas på att inte få något jobb än på ett tag, så att jag kan stanna här ett år till och plugga/praktisera. Jag vill klamra mig fast vid den här underbara fria perioden av livet så länge det går. Jag är rädd för framtiden och det okända. Samtidigt som jag också vill att framtiden ska vara just okänd. Tanken på arbetslivet gör mig deprimerad, slit och släp dag ut och dag in. Till pensioneringen. "I believe I can see the future, 'cause I repeat the same routine" - Trent Reznor. (Det är rätt komiskt att jag vill värja mig mot den textraden samtidigt som jag gillar Radiohead-texten "A quiet life... no alarms and no surprises please". Det hänger väl på humöret antar jag.)

Önska den här bortskämda tjejen lycka till inför imorgon! Såklart att hon blir glad om hon skulle erbjudas tjänsten., lyssna inte på pladdret.