Sambo eller inte sambo, det är frågan...
Andra kallar mig för sambo. Visst, i praktiken är jag ju det. Jag är aldrig uppe i min lägenhet. Så varför betala 2 200 kr i månaden för något som inte är annat en möbelförvaringsplats? De pengarna går åt ändå, nu när jag ska pendla till Eskilstuna.
Men. Säger jag upp stället blir Andreas och jag verkligen sambos. På riktigt. Är det lite läskigt? Kanske kan jag hyra ut i andra hand istället, jag vet en som möjligen är intresserad. Å andra sidan får jag förhoppningsvis snart ett jobb och får inte behålla lägenheten i alla fall. Så varför hänga kvar vid den? Det är svårt sånt här.
Personligen bryr jag mig inte, jag tycker inte att det är läskigt. Det verkar inte Andreas heller tycka. Det är andra som påpekar att det gått fort. Men går nåt åt pipan är det ju bara att flytta till nåt annat, Sofie är skyldig mig fem veckors inneboende om det skulle vara så.
När jag sitter här och funderar på detta inser jag att den största anledningen till att jag tvekar att göra mig av med lägenheten nog är att det gör det svårare för Andreas att göra slut med mig. Varför vill jag göra det lätt för honom att göra slut tänker ni kanske? Jag antar att jag hatar tanken på att vara ett påhäng, att vara till besvär. Jag tycker att det är obehagligt att binda honom till mig, jag vill inte börja innebära en begränsning för honom. Jag vill stå för möjligheter, inte begränsningar.
Det känns dumt att hålla på så här och tänka på att det kanske tar slut nu när allt är bra och jättebra, men ni fattar säkert. :-)
Ett långt inlägg det här.
Men. Säger jag upp stället blir Andreas och jag verkligen sambos. På riktigt. Är det lite läskigt? Kanske kan jag hyra ut i andra hand istället, jag vet en som möjligen är intresserad. Å andra sidan får jag förhoppningsvis snart ett jobb och får inte behålla lägenheten i alla fall. Så varför hänga kvar vid den? Det är svårt sånt här.
Personligen bryr jag mig inte, jag tycker inte att det är läskigt. Det verkar inte Andreas heller tycka. Det är andra som påpekar att det gått fort. Men går nåt åt pipan är det ju bara att flytta till nåt annat, Sofie är skyldig mig fem veckors inneboende om det skulle vara så.
När jag sitter här och funderar på detta inser jag att den största anledningen till att jag tvekar att göra mig av med lägenheten nog är att det gör det svårare för Andreas att göra slut med mig. Varför vill jag göra det lätt för honom att göra slut tänker ni kanske? Jag antar att jag hatar tanken på att vara ett påhäng, att vara till besvär. Jag tycker att det är obehagligt att binda honom till mig, jag vill inte börja innebära en begränsning för honom. Jag vill stå för möjligheter, inte begränsningar.
Det känns dumt att hålla på så här och tänka på att det kanske tar slut nu när allt är bra och jättebra, men ni fattar säkert. :-)
Ett långt inlägg det här.
Kommentarer
Postat av: Helena
Känns det rätt med Andreas och du inte har varit i din lägenhet på flera veckor så tycker jag helt klart att ni ska flytta ihop på riktigt dvs att du inte har din lägenhet kvar. Ni får prata igenom det ordentligt och jag är nog säker på att Andreas säger till om han tycker att det går för fort. Och som sagt skulle det av någon anledning inte hålla mellan er så kan du ju bo hos Sofie tills du har någe eget igen. Känns bara som att du slösar bort en massa pengar på att ha lägenheten kvar.
Postat av: Malin
Jag har inte varit i min lägenhet sedan maj. Och då bodde han där också.
Mm, jag får magasinera mina grejer istället, kostar en-ett par hundra i månaden. Lite skillnad.
Kramar till dig!
Trackback
